2834

Tvåtusenåttahundratrettiofyra. Det är, som så många har konstaterat, en vansinnigt pinsam publiksiffra. Det är en pinsam publiksiffra för vilket lag som helst i den högsta divisionen i svensk fotboll. Det är en speciellt pinsam publiksiffra för ett lag med tradition och stolthet, sportsligt och publikt, som gör sin bästa säsong på mycket länge.

Jag håller på att rota i det här. Letar och petar, frågar mig fram och funderar. Det kommer snart att komma en längre analys av läget men jag kan börja med en snabb och känslobaserad: Göteborgspubliken är efterbliven. Utvecklingsstörd.

Ut-vecklings-störd.

Helt upp åt väggarna dum i huvudet. Det är naturligtvis inte Göteborgspublikens eget fel. Göteborgaren har i många år blivit utsatt för kampanjer av Got Event, Göteborg & co, Göran Johansson och GP. Kampanjer som gått ut på att desarmera och strömlinjeforma göteborgaren till en bekväm och god konsument som lever sitt liv fullkomligt och totalt eventbaserat.

Event. Göteborg – eventstaden!

Anledningarna till att jag flyttade till Stockholm var två. Kärlek och, yep, Göteborg – Eventstaden. Anledningen till att jag stannade kvar när kärleken tog slut var den fucking jävla eventstaden. Jag kan inte bo i en stad som bara lever när det är ett griskalas eller Bruce Springsteenkonsert. Jag kan knappt säga ordet event, jag sitter och skriver ordet under starka konvulsioner.

Det är i den här verkligheten man skall försöka locka folk till en fotbollsmatch i regn. Till en arena byggd av människohatare någon gång för tvåhundra år sedan. Det förstår ju vem som helst att det inte går. Möjligtvis kan några vilsna själar ha hittat dit då man misstog dom där, eh, ja vad det nu är, svarta grejerna bakom mål för hoppborgar, men dom kom nog inte tillbaka matchen därpå. Folk saknar känslan av kalas. Man längtar efter att bli underhållen av lokala profiler och killad under hakan av GP:s löpsedlar veckor i förväg som skriker ut att TVÅ MILJONER KÖADE FÖR ATT SE DEN STORA ARTISTEN! Om GAIS marknadsavdelning (åh, den skall jag få tillfälle att återkomma till) skulle kunna få Bruce Springsteen att säga att en GAIS-match ”Feels like coming home, man” skulle vår nästa match besökas av 47 000 lyriska människor som stolt skulle säga ”Det du! Nåt sånt har dom ette ståckholmarna. En världskändis som älskar hammarby”.

Men allt är inte Gbg & Co och GP:s fel. Lite får göteborgaren själv ta och komma in i matchen också. Jag vet inte om det ser ut på samma sätt i hela Sverige, kanske är landet proppfyllt av gnällspikar, men det jag vet om fotbollspubliken i Göteborg är att den knappast äger rätten att hånfullt prata om gnällbälten eller sur Norrköpingspublik. Har ni gått på bio någon gång? Hur brukar ni göra då? Gå raka vägen fram till snubben som river biljetter och kräva att få betala kontant och gå rakt in? Inte? Varför orsakade det nya biljettsystemet (som införts på nästan varje fotbollsarena i Sverige utan att någon lyft på ögonbrynen) ett sådant ramaskri? Folk skulle sluta gå på fotboll, man skulle uppmana vänner att sluta gå, tänk på barnen!, pensionärer skulle inte förstå hur man gör och förvirra sig ner i kanalen vilket skulle orsaka problem i hamninloppet. Det fanns liksom ingen ände på allt elände man skulle utsättas för eftersom man var tvungen att hämta sin biljett innan matchen eller (hua!) printa ut den hemma.

Och det här går liksom igen. Det letas anledningar att stanna hemma. Det letas anledningar att vara personligt kränkt och kunna säga ”aldrig mer fotboll”. Någon har hoppat, någon har svurit, det var tifo på matchen, det var inte tifo på matchen, man måste köpa biljett bredvid ingången, tänk på barnen, var är kalaset?

Ja. Jag raljerar och ja jag har läst för mycket på planket på punktnu. Men göteborgspuliken är lätt landets bekvämaste, gnälligaste och mest konservativa fotbollspublik.

~ av Mr Vertigo den oktober 5, 2008.